Reflektion från ett 24h filmmaraton!
Vår kompis Erik Sundblad lånade utrustning av oss inför ett sjukt spännande 24 timmars filmmaraton med namnet noomaraton . Ja det gick helt enkelt ut på att göra en film på tid! Sjukt spännande.
Då premissen för filmen var att den skulle gå från ax till limpa på 24 timmar hade vi inga idéer eller tankar om hur filmen skulle bli rent dramaturgiskt eller manusmässigt. Däremot hade vi etablerat att vi ville att fotot och klippningen skulle vara präglad av en dogma-estetik.
Klockan 09:00 lördag morgon fick vi sms som innehöll tre platser, tre föremål och ett tema som filmen skulle utgå från. Vi skrev ner alla platser och föremål och gjorde en associationsövning som gick ut på att vi gick genom varje föremål och plats för sig och skrev konstant i två minuter om varje enskild plats och föremål. En historia om en ung man som ville göra revolution men stötte på motstånd uppdagades och vi gick ut för att ta första scenen.
Utifrån improviserade repliker som var baserade på lösa idéer om vad vi ville filma föddes nya idéer och repliker. Det var en väldigt organisk process. Genom att väldigt fort lämna lägenheten och ge oss ut och filma använde vi kameran som ett redskap för att skriva berättelsen, snarare än att ha ett stolpigt framtvingat manus som hade varit tidskrävande och ställt större krav på skådespelarna att memorera repliker etc.
Inbördes hierarki i team finns alltid, men man kan aktivt arbeta för att sudda ut dessa och låta samtliga ha lika mycket att säga till om i val av vinklar, repliker, regi och slutligen klippning. När man arbetar konstnärligt krävs det alltid att någon tillslut säger ”så gör vi”. Men vägen fram till det beslutet bör vara präglat av att alla har fått säga sitt. Så arbetade vi och det fungerade väldigt bra.
Det var även nyttigt att alla höll i kameran, alla skådespelade och alla satt med i klippning. Det skapade en förståelse för de olika rollerna och skänkte en respekt för svårigheten i de olika rollerna som finns i teamet. Detta skapar ett bättre arbetsklimat och det blir högt i tak.
Slutprodukten ligger långt från vår ursprungliga idé. Det beror dels på att vi utvecklade många idéer till det bättre. Dessvärre berodde det även på att vi fick ta till kreativa lösningar i klippningen då ljudet blev hela sju spår i timelinen, detta gjorde att flera finesser och korsklippningar vi hade tänkt oss helt enkelt hade varit för tidskrävande. Så vi fick ha mer musik än tänkt, men det krävdes också mer arbete bakom valet av bilder och klippsekvens då historien hängde ännu mer på att vi skulle berätta den i bilder snarare än i repliker. Vilket jag anser är bra filmskapande, nämligen finess, inte skriva på näsan utan låta åskådaren vara medskapare.
/ Erik Sundblad