FRÅGESTÄLLNING: Långa vägar till långfilmer

I en artikel från POV Film lyfter Jon Asp statistiken från Svenska Filminstitutet att under perioden 2009-2020 var medelåldern för debuterande långfilmsregissörer 38 år med stöd från SFI. Kollar man under de senaste åren så är det högre, 40 år under 2019 och 42 år under 2020. Det hade även varit intressant att kolla på siffrorna för manusförfattare som inte också regisserar för att få en riktigt bild av hur det ser ut för berättelsebärare att utvecklas inom filmbranschen i Sverige. Siffrorna i sig är kanske inte så problematiska, det är inget som säger att vara yngre betyder att man automatiskt gör bättre film. Men om man ser det som en snittålder för när folk i branschen tar ett viktigt och etablerande utvecklingssteg så öppnar det upp många frågor som är viktiga att diskutera- både från ett individ- och systemperspektiv.  

It’s all about the money   

En del som denna statistik skapar frågor kring är just ekonomisk hållbarhet för filmare. Att försöka få till din första långfilm – vilket ofta är det första tydliga steget in i en mer lönsam yrkesfas – när du är 38 år betyder att du under många av dina vuxenår betalat räkningarna på något annat vis än den yrkesroll du kanske är utbildad i och arbetar mot. Frågan är vad detta gör för dem som tragglar på, kan du ha ett liv under de förhållandena? Om du måste arbeta för lön inom andra yrken eller yrkesroller, vad gör det för utvecklingen av din hantverksskicklighet? Vad är det för röster som faller bort, för att det helt enkelt är för ekonomiskt ohållbart? Om det verkar som om det inte ens finns en chans att bryta sig in på riktigt, när kommer du besluta att det räcker?  

Dessa frågor är relevanta för de flesta i nästan alla stadier av en kreativ karriär men om vi ser långfilmsdebuten som en viktig mekanism för att både ge kreatörer en chans att utvecklas och visa sina framfötter samt för branschen att hitta nästa generationens smaksättare och, rent krasst, inkomstdrivare så är det viktigt att undersöka varför det verkar vara så svårt att ta steget vidare. Återigen åldern i sig är inte problematisk, vi borde uppmuntra kreatörer oavsett ålder att utmana sig själva och ta steget till långfilm. Men om åldern för långfilmsdebut är långt högre än, till exempel, åldern som de flesta tar examen från kreativa utbildningar så borde vi fråga oss själva varför det är så, och finns det möjligheter att korta det glappet – och för att undersöka vad som fyller det. 

Kortfilmsträsket 

En annan del av denna debatt är att undersöka vad de här filmskaparna gör fram tills de når den där efterlängtade långfilmen. Här bör vi konstruktivt kolla på vilken roll som kortfilmen spelar i en regissörs utveckling, både kreativt och yrkesmässigt. Är det kreativt gynnsamt att hålla kreatörer kvar i kortfilmsformatet längre för att utforska formen eller hindrar det dem från att utveckla sin filmiska berättarförmåga? Detta är inte en fråga som BoostHbg själv har svar på, men något som vi gärna undersöker vidare tillsammans med vårt community. Kortfilm är inte långfilm i miniatyrformat även om många av färdigheterna man behöver där kan översättas till längre berättelser. Detta gäller regissörer men nästan mer så för manusförfattare. Hur jobbar man på att utveckla sin röst, sin förståelse för berättarstruktur, sin kapacitet för långa format om man inte får chansen?  

 För om vi kollar på just kortfilmer som ett oberoende format eller konstform så är det begränsat. Det säger något om att i en tid när folk tittar mer och mer på korta videos så har inte kortfilmen som form blivit en större publiksuccé. Det är såklart inget fel i att göra kortfilm och att vilja göra kortfilm. Det finns fantastiskt fina kortfilmer som hittar sin publik både via festivaler och online.  Frågan är snarare vilken roll ska kortfilmer spela i en filmares karriär? För även utan publikperspektivet så är de allra flesta regissörer och manusförfattare inte i den här branschen för att göra kortfilm. Ibland verkar det som om det är lite tabu att prata om kortfilm som ett steg mot längre projekt, att för att få stöd ska du vilja göra kortfilm för kortfilmens skull och inget annat.  

Är prototypandet en lösning? 

Målet med att ha ett prototypande mindset är just att gå igenom utvecklingsprocesser på ett snabbare vis som låter projekt testa, misslyckas, testa igen och tillslut hitta rätt väg. Exakt hur detta kan anammas inom filmbranschen har fortfarande inte etablerats än, men något som vi på BoostHbg vill fortsätta undersöka tillsammans med vårt community av både kreatörer och verksamheter. Kan det vara ett steg i ledet för att minska tiden det tar att få förtroende från systemet att få göra sin första långfilm? Genom att använda prototypande, proof of concept och kreativt förankrat publikarbete kan även otestade filmare få en chans. Är filmbranschen redo att våga prototypa mera? 

Just nu har BoostHbg två grupper med kreatörer som fått stöd av oss som på olika sätt utforskar, optimerar och stresstestar sina idéer. Genom både ekonomiskt stöd och coachande aktiviteter så är förhoppningen att alla ska avsluta sin stödperiod med konkreta lärdomar och insikter om sina projekt som tar dem ett steg framåt.  

Hur går vi vidare tillsammans? 

Utöver vad du själv som filmare kan göra för att utveckla dina färdigheter så måste vi även se på systemen som finns för att möjliggöra film, där även BoostHbg är en del av. Vi kan ha hur välutbildade och innovativa filmare som helst men om systemet som tar emot dem inte är relevant så faller det ändå kort. Just nu satsar Film i Skåne på utveckling av debuterande långfilmsprojekt genom SFIs kris stödpaket Talent To Watch. Det är en utmärk satsning på att fånga upp och investera i kreatörer som ännu ej fått chansen och det ska bli spännande att se hur urvalet ser ut när det kungörs. Men vad händer sen? Liknande kan sägas om Wild Card, SFI satsningen som fokuserar på nyutexaminerade filmstudenter. Kommer detta bli ett återkommande projekt eller en enstaka möjlighet? Och när det är återkommande satsningar, som till exempel Moving Sweden – och även BoostHbgs egna stöd – hur säkerställer man att dessa pengar används på bästa sätt för att skapa rätt typ av möjligheter i en så pass föränderlig bransch? Kontinuitet är viktigt och skapar trygghet hos sökande, men det är även viktigt att våga granska det utbud av talangutvecklande stöd som finns och se om de lever upp till behoven och utmaningarna som finns idag. Hur ser det ut totalt i ekosystemet, hur verkar olika organisationer individuellt och hur ser det ut i sin helhet?  

Elefanten i rummet är ju såklart att inte alla som vill kommer att få göra film som en profession. Men vad kan vi som community göra för att åtminstone skapa ett system som försöker undanröja de strukturella barriärerna som finns? Du kommer fortfarande behöva komma med bra idéer och kreativa ambitioner som utklassar de flesta andra, men vi på BoostHbg tycker i alla fall inte att ett dåligt system ska vara det som stoppar någon att ta chansen. 

Det är en intressant frågeställning och något som vi på BoostHbg gärna gräver djupare i – tillsammans med vårt community. Har du tankar om detta? Vi kan ta en digital fika och prata vidare. Skulle du kanske vilja vara med i ett arbetsgruppsmöte för att diskutera vad systemet skulle kunna vara? Hör av dig till Hillevi på hillevi@boosthbg.se så fortsätter vi diskussionen om vad vi tillsammans kan göra för att se till så att Skåne är det mest kreativa, kollaborativa och framåttänkande landskapet för drivna filmare i Sverige. Häng med!