Ismaila Jallow berättelse om Talangdagarna på Fårö

Det krävdes ett par dagars distans för att på riktigt smälta alla fantastiska upplevelser och möten jag var med om under Talangdagarna på Fårö. I skrivande stund har det gått drygt en vecka sedan hemfärden. Förhoppningsvis tillräckligt med tid för att kunna återge de händelserika dagarna på ett tillfredställande, övergripande sätt.Här är min reseberättelse.

På måndag eftermiddag blev jag uppmött av Henrik Harrysson och Martin Hammar på Gotlands flygplats. Vi åkte raka vägen till Systemet och började lassa in. Jag skämtade lite neurotiskt, som jag tenderar att göra i situationer då jag känner mig nervös, om att det gällde att ”plocka på sig ett brett utbud så att sortimentet räcker veckan ut”, varpå Martin slog hål i mina illussioner om att detta skulle bli en vecka där man hinner ta sig ett glas vid slutet av dagen. Tydligen hade föregående års talangdeltagare haft ett så späckat schema att konsulenterna valt att ”lufta upp” schemat inför i år. Något jag uppskattar så här i efterhand.

När alla som skulle hämtas hade hämtats åkte vi mot Fårö och Sudersands semesterby för gemensam grillning. Jag åkte med Martin, Yana, Miranda och Kiggs. Martin berättade att han varit på Gotland/Fårö en gång när han var liten. Pappan hans var präst och hade tvingat med sig familjen på kyrksafari under de nio dagar de befunnit sig på öarna. 33 kyrkor hann de med. ”Där är Bergman begravd,” sa Martin och pekade till vänster. ”Waow,” sa jag – varpå jag tänkte att det skulle vara kul om Martin filmatiserade prästpappans påtvingade kyrkresa.

Väl framme på Sudersands semesterby visade det sig att vi redan hade delats in i stugor. Jag blev inackorderad i stuga 808, tillsammans med bilfärdskamraten Yana Martsynkevych, Lodz-studenten Hampus Nordenson och barndomsförälskelsen Alexandra Dahlström. Inte för att jag på något sätt skulle tillåta mig själv att framstå som starstruck. Jag kan flyga. Är inte rädd.

Nu inser jag att detta skulle bli en väldigt detaljerad reseåtergivelse om detta fortsätter i nuvarande takt. Tänker därför vara fräck och kortsummera litegrann.

Grillningen var kul. Dafoe kändes surrealistiskt. Bergmans ande straffade mig (tog ett kort i hans hus trots förbud och telefonen brann upp utan backup. Inte brann, men smälte sönder inifrån. Allt för en jävla bild). Vargtimmen, grupparbetet: ett helvete (men också ett ypperligt tillfälle att öva sig på att försvara sig mot härskartekniker). Att se andra talangdeltagares filmer och lyssna på deras berättelser; nästan det bästa, mest uppskattade.

Det var också inspirerande att lyssna på de regissörer som gästade bion under veckan. Framför allt Amanda Kernells och Mia Hansen-Loves samtal. Kommer särskilt ta med mig Amandas förhållningssätt till manifeston. Att ta fram ett dokument som hela teamet får skriva under på. En gemensam grund att återgå till och påminna sig själv om. Kommer också förundras över Hampus masterplan att bli Mia HL’s regiass. Och att han lyckades. Hats off.

När Sandra på torsdagen kom fram och bad de närvarande deltagarna att välja mellan att stanna kvar på Malin Nevanders och Alex Haridis workshop i teveserier, eller att följa med och träffa en person (som jag dessvärre inte minns namnet på) som hade varit Tarkovskys regiassistent under 17 år, drabbades jag av beslutsångesten. Trots once-in-a-lifetime-parametern, beslutade sig magkänslan för att stanna. Och det är jag glad för.

Workshoppen mynnade nämligen ut i en uppgift, där samtliga deltagare – tillsammans med sina grupper – skulle komma på en premiss till en teveserie som skulle pitchas dagen därpå. Fick upp skräckbilderna från den föregående gruppuppgiften och blev omedelbart glad för att mina huskamrater – fina som de är i sin egen person – hade valt att åka till regiassen. Men inte är jag någon fegis inte. Senare sa jag till min grupp att jag tänkte göra uppgiften ensam oavsett om de bestämde sig för att delta i pitchen eller inte. De valde att inte delta 🙂

Detta är en annan sak som varit fet med Fåröveckan. Jag lider och har lidit av scenskräck hela mitt liv. Avskyr alltså egentligen att gå upp på scen, men försöker öva på att ta kontroll över scenen när jag ställs inför situationer då jag måste. Strax innan bilden ovan togs bad jag publiken ställa sig upp och tillsammans skrika ut – i sann Rövardotter-anda – allt vi orkade. Det var ruligt. Fick i efterhand även ganska bra respons på pitchmaterialet, vilket har känts peppande. Har bestämt mig för att söka utvecklingsstöd och satsa på den med fullt krut.

Veckan avslutades vid raukarna. Efter att fåglarna gick till attack. Jag tog ett dopp och plockade på mig två raukstenar för turens skull. Tacktal hölls och stämningen var god. Testade på att dricka hembränt med chokladsås, och då kan det inte längre finnas några ansträngda samtal. Deltagare och konsulenter kunde mötas när solen gick ner.

Tack för fina dagar! Ser fram emot att träffa er igen!

Ismaila Jallow