Båtboende, festival hävdelse och missad tandborstning

I år fick jag med hjälp av BoostHbg åka till Uppsalas talangdagar samt stå på en scen framför en jury och filmfolk och pitcha min nya film jag håller på med. Det va svinkul men också redigt läskigt.

Film kan va ensamt, att sitta och skriva dagarna i ända och leta efter vad det egentligen är man försöker berätta. Ibland vågar man skicka iväg nån text till en vän, men oftast sitter man själv och suckar åt sina ord.

Festival är därför en så spännande plats, för man vet ju att alla sitter ensamma vid sina skrivbord, och sen helt plötsligt så är vi alla på en ny plats, med färdiga filmer och planer om nya.

Festivaler är en väldigt rolig plats, men det kan va läskigt också, för hierarkierna är många och dom flesta är så vettskrämda att deras hävdningsbehov tar ut allt runtomkring dem. För mig var det extremt givande att i allt detta ha en fast punkt. En grupp med människor som för en vecka fick bli kallade talanger, och vi var alla i starten av någonting, sökandes efter en plats i alltihop.

Så vi möttes upp en kväll i början av festivalen och visade film för varandra, vi pratade kort om vem vi var och vad vi hade för olika mål. Snart drack vi öl och började lära känna varandra. Att träffa alla dessa fick mig att bli påmind om hur många det är som har historier att berätta, det finns så många fina människor som drar sig till film och jag fick känna mig väldigt glad att få vara en del av det.

Under festivalen hann vi med en hel del, vi var på föredrag med kortfilmskonsulenterna till SFI och SVT, vi hade frukost med filmskaparna som var nominerade till European film award (EFA), va på workshops om ljudläggning, samregissering och att gå ifrån kort till långfilm.

I en sekund av panik sprang både jag och talangen Shahab Mehrabi och köpte tandkräm inför en speed-dating med en massa producenter, vi hade nämligen plötsligt insett att vi missat morgonens tandborstning. Det var fullt upp helt enkelt.

Min flickvän bodde under en bit av sitt liv på en båt, så i ett försök att imponera på henne och likställa vår coolhet så bokade jag in mitt boende på en hotellbåt i Uppsalas kanal. Det var ett omedvetet genidrag, det var nämligen inte en ända filmare var där förutom mig, och det intensiva tempot av festivalen behövde verkligen sina pauser.

Dag 3 så skulle jag pitcha. Jag skulle stå på en scen inför en jury och en massa filmfolk och i 15 minuter prata om min nya kortfilmsidé. 7 filmer skulle pitchas och bästa film skulle få ett produktionsstöd på 25 000 kr. Dagen närmade sig och jag var nervös som in åt helvete. Min testuppläsning av pitchen hade varit på tok för lång och jag behövde snabbt skriva om den, en tyst hytt blev min räddning och jag spenderade de första två kvällarna av festivalen med att stirra på min dator, stressigt men mysigt ändå på nått vis.

Själva pitchen minns jag inte så mycket av, nerverna tog över helt och efter att ha rabblat pitchen under flera dagar så flöt det på av sig självt tror jag, för någonting sa jag iaf.

Jag fick Inga pengar med mig hem, men jag är ändå så otroligt nöjd, jag ställde mig på en scen helt ensam och sa, titta här, det här vill jag göra, den här filmen vill jag få gjord, och från ensamheten vid sitt skrivbord så öppnades plötsligt tusen diskussioner upp. Pengarna fick jag inte, men samtalen från folk strömmade fram, publiken hade ju varit där med, och folk reagerade och sa snälla ord och la sin tid på att komma med egna synpunkter på hur filmen kunde utvecklas vidare.

Festivaler behövs för filmare, inte bara för att visa upp vad man själv har gjort, utan för att mötas och hjälpa varandra, och påminnas om att vi alla är på samma plats, sökandes och drömmandes efter nästa projekt.

Hett tips:
Åk till Uppsala om du får chansen, drick en öl med nytt folk och dela med er av era tankar, filmer blir så mycket bättre när man pratar om dem, och det är ju bra film vi alla vill göra.

/ Simon Elvås