Thyr Björnsons reflektioner från Göteborgs Filmfestival

Fredag. 1800. Det bubblande publikhavet sprider ut sig. Känslan av förväntan är nästintill taktil. Det här ska vara bra. Det är tanken som girigt håller sig fast. Öppningsfilmen bör ju vara en av festivalens guldkorn. En objektiv sanning? Självklart inte. Men för en total festivalrookie känns argumentet legitimt. Ljusen dimmas inte, men tystnaden sprider sig genom lokalen när festivalens direktör tar plats på scen.

Efter att ha introducerat, gratulerat, tackat och skojat till publikens extas kommer han till slut till talets avrundning. I rapp takt smattrar ett gäng kvinnonamn genom luften. Nästan allra längst fram ställer sig de namngivna upp lite omaka, lite förvirrat, lite ålderdomligt. De är alla någonstans på livets höst och blir tackade för sin fantastiska insats i festivalens vinjett. Såhär i efterhand kanske det inte ens var i slutet av talet, men det känns tematiskt rätt. För nu slinker direktören av scen, ljusen dimmas på det där speciellt sätt endast biografer och teatrar kan uppnå och föreställningen börjar.

Vinjetten, en snabb snabb liten förfestshistoria lockar rungande skatt. Damerna syr klänningar, donar och fixar sig, dricker bubbel och ger sig till slut ut i stadens kväll. På dörren sitter en lapp upptejpad. ”På filmfestival tillbaka om en vecka”. En helt klart hjärtevärmande produktion.

Det är först några dagar senare; efter att ha blivit lite smått snopen av att öppningsfilmen Exodus aldrig riktigt hittade hem till mig, blivit härligt gosigt på spänn av Tilda Swintons deluxe framträdande i The Eternal daugther, fått en härlig boost av ungdomlig berättarkonst från Valands examensstudenter, blivit konfronterad med en kaskad av visuell, känslomässig och kvalitativ mångfald under Startsladden, fått en härlig dos av dansk, inte-helt-PK komedi i The Cake Dynasty, blivit inspirerad till handfast klimataktivism från How To Blow Up A Pipeline och till slut sitter i morgonsalongen på Capitol och blir medryckt i den briljanta reflektionen av konstens betydelse som Vernissage Hos Gud är, som insikten till slut hittar hem.

Förutom examensvisningen med sprudlande studenteufori som jag tagit del av något dygn tidigare, så är denna strax-efter-andra-koppen-morgonkaffe den enda visning där vinjettens härliga damer inte representerar publikens majoritet. Direkt och osökt kommer sedan funderingen: vilka kommer fylla salongerna när dessa kulturistor inte längre är med oss?

/ Thyr Björnson