Måste man verkligen bo i Stockholm? EliSophie Andrée på Göteborgs filmfestival
Göteborgs filmfestival. Januari känns kallare än någonsin. Speciellt när man är i Göteborg av någon outgrundlig anledning. Det kan också bero på att jag inte riktigt gillar Göteborg. Man får liksom inte grepp om staden.
Är jag vid Ullevi? Eller Liseberg? Eller vid Gullbergs kaj? Jag har absolut ingen aning. Det enda jag typ vet är att jag har irrat runt i samma kvarter i en halvtimme på en Voi. Och Voi-taxan stiger för varje sekund och för varje minut. Irritationen i mig växer i takt.
Efter ytterligare femton minuter på elsparkcykeln har jag lyckats hitta rätt. Rättare sagt till Stora Teatern här i Göteborg. Det är så kallt att det biter i mina kinder och mina händer är illröda av kylan. Jag saknar Helsingborg något oerhört. Visst, det blåser hela tiden hemma, men det är min blåst iallafall.
Jag trycker mig in på Stora Teatern tillsammans med alla andra filmfanatiker. I trappen möter jag upp min gode vän och gamla manusklasskompis. Båda två helt stelfrusna och ivriga inför den kommande programpunkten. Vi ska se ”Maria Larssons eviga ögonblick” av Jan Troell med efterföljande Directors Talk. Fråga mig inte varför alla sådana här programpunkter ständigt ska ha engelska titlar.
De röda biografstolarna slukar oss nästan medan vi sjunker ner. Jag har faktiskt inte heller sett filmen tidigare och vet helt ärligt inte ens vad den handlar om. Så jag går in i handlingen som ett nyfött barn.
Efter filmens slut kommer Jan Troell upp på scenen till rungande applåder. Grabben är 91 år gammal och lika cool som på sjuttiotalet. Inte för att jag levde då, men jag kan föreställa mig.
Moderatorn inleder samtalet och Jan Troells skånska dialekt klingar genom rummet. Han berättar om ”Utvandrarna” och Max von Sydow. Såklart pratas också om de där Oscarsnomineringarna och hans lust för filmskapande. Sedan så kommer en sådan konstig fråga. Jag hoppar till och tänker ”Moderatorn did not…?” för att sedan inse, jodå, moderatorn actually did.
Moderatorn: ”Men Jan, du har ju aktivt valt att stå utanför den svenska filmbranschen genom att bo i Skåne. Varför då?”
Jag tänker: Varför ställer moderatorn en så dum fråga? Att fråga filmlegenden Jan Troell om varför han valt att bo i Skåne? När han är född i Malmö? Que? Sedan när fick typ valfri annan svensk Stockholmsfödd frågan: ”Varför har du aktivt valt att bo i Stockholm?”
Jan Troell svarar: ”Varför skulle jag vilja bo i Stockholm?”
Jan Troell får till gensvar dundrande applåder och busvisslingar. Moderatorn går kvickt vidare till nästa fråga.
Efter samtalet kan jag inte skaka av mig känslan av den korkade frågan. Går de inte igenom frågorna på flera håll och kanter innan dessa ställs? Speciellt när de riktas till någon som fått Göteborg filmfestivals hederspris? Uppenbarligen inte. Eller så är alla som gått igenom frågorna lite dumma i huvudet.
Jag är ännu en filmskapare som ”aktivt valt” att bo i Skåne. Jag är född i Malmö. Jag bor precis utanför Helsingborg. Jag gör ändå film.
Jan Troell kunde uppenbarligen bo i Skåne och lyckas, med tanke på hans Oscarsnomineringar. Ruben Östlund klarar av att bo i Göteborg och är just nu också Oscarsnominerad. Ingmar Bergman bodde tidvis i bland annat Malmö och på Fårö.
Tänka sig va, man kan bo utanför Stockholm. Man kan VILJA bo utanför Stockholm!
Men försök förklara det för en stockholmare.
/EliSophie