Anneli Ström Villaseca – Talangdagarna på Fårö

I somras fick jag chansen att åka på Talangdagarna genom Film i Skåne och BoostHbg. Det här är mina tankar och reflektioner från och inför veckan på Fårö.

Jag ville försöka skriva något om klass. Få sätta ord på känslorna som kan infinna sig i sammanhang en inte är van att vistas i. Att känna sig självklar i vissa sammanhang och i andra inte. Men också hur glad jag blev över beskedet. Tacksam över att vara en av Skånes representanter. Mina två år på Fridhems filmlinje hade precis avslutats. Nu skulle jag få chansen att träffa andra filmarbetare. En skjuts på vägen och ett litet kvitto på att filmskapandet inte skulle ta slut än. Nu skulle jag få testa mig själv utanför folkhögskolelivets ofta så trygga armar. Den plats där filmskapandet sakta fått bli en del av min identitet. Tacksamheten varvades med upprymdhet och förväntan. Men det skulle inte dröja många veckor innan glädjen och tacksamheten sakta övergick i något annat. En irrande oro som jag försökte skjuta ifrån mig.

Jag vet allt om att byta blöjor och torka lent. Att hålla en döendes gamla hand. Trösta en anhörig som tagit farväl av sin mamma. Jag vet hur man lugnar oroliga tonårssjälar som socialtjänsten bedömt inte kunnat bo kvar hemma. Hur man får nyanlända ungdomar att för en stund få känna sig hemma. Att vårda. Omsorgsarbeta. Behandla. Men om det här, att vara filmarbetare, manusförfattare och regissör, kändes det plötsligt som att jag inte visste något.

Denna förbannade oro som jag känner så väl. Och plötsligt stod jag mitt i tonårens brinnande ängslan och tvivel. Det var så mycket lättare att klä den i ilska och försvar då. Men att försöka gömma eller klä om mindervärdeskomplexen gör en sällan gott. Och oftast slår det tillbaks ännu hårdare. Jag försökte i stället att logiskt tala den till rätta. Försökte påminna om konkreta förebilder. Hur arbetarkvinnor ofta debuterat i sen ålder. Att jag trots allt håller på nu. Men allt i en enda yr röra. Fram och ner. Tillbaks och upp. Du ska inte tro att du är något varvat med att det faktiskt är helt okej att vara en vanlig medelmåtta.

Men jag reste mot Fårö och försökte ha lite av min filmlärare Bengt Andersson i mig. Hans självklara sätt att närma sig människor. Där nervositeten inte står i vägen för nyfikenheten. Låta nyfikenheten och uppskattningen till andra människor bli till ett osynligt, skyddande litet pansar.

Ett intensivt program tog vid på Fårö. Presentationer av alla deltagare varvades med filmvisningar, möten, cykelturer, regissörsamtal, VR-workshop och konsulentmöten. Och där mellan våra gemensamma middagar i stugan. Mellan kaffespill och våningssängar kände jag en oerhörd tacksamhet. Att få lära känna andra fina, kreativa och inspirerande filmskapare. Att få ta del av ett fullspäckat program avsett för just oss. Att få finnas och existera som filmskapare. Jag påmindes även om privilegiet i att få vara i ett sådant sammanhang. Här skulle Talangdagarna och de olika regionala resurscentren kanske kunna avancera. Alla har inte råd med en veckas inkomstbortfall.

Jag fick chansen att visa upp ett utdrag ur min och Ismaila Jallows kortfilm God ton. En film om att tvingas svälja förtrycket för den goda stämningens skull. Under veckan skulle jag själv försättas i en liknande situation. Men min reseberättelse handlar inte om hur någon (man) försökte tvångskyssa mig på Fårö. Den handlar inte om manschauvinister i filmbranchen. Jag kan inte avgöra om det beror på god ton och internaliserat förtryck eller något annat. Helt klart är i alla fall att förtryck kan anta subtilare former. Det vänder sig inåt och får somliga att tro att de inte hör hemma på vissa platser och i vissa rum. Det får somliga att tro att viktigast av allt är att bita ihop.

I stället vill jag att den här reflektionen handlar om andra saker jag fick med mig från veckan på Fårö. Om det viktiga i att få chansen att närma sig en ny identitet. Att få bekräftas i den. Tas på allvar. En reflektion med en förhoppning om att fler som annars inte skulle ha sökt sig till ett arrangemang som Talangdagarna söker sig dit. Och tar sig in i film- och kulturlivet i stort.

Anneli Ström Villaseca